Påkommen

Jag har dagar som den här. Dagar då jag inte vill. Vill inte alls. 

Dagar då jag vet exakt vad jag egentligen vill och hatar mig själv för att jag inte gör något åt det. Fuck off!
De gånger jag rymmer från mina vänner.


Jag älskar.
Men det är ingen fucking tröst och jag blir arg.

Jävla emo.
För övrigt.
Får jag gå hem nu?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0